Jesper Norda

Jesper Norda | Dokumentation: En timme timmar
____________________________________________________

Foto: Anders Bergön

En timme timmar (2024-10-09)

En timme timmar - samtal, konsert och koreografi i utställningen Timmar av Jesper Norda på Kulturcentrum Ronneby konsthall.

Medverkande: Masskollektivet, Musikduon LAKE (Anton Ingvarsson och Martin Olsson) i samarbete med PLX Records, samt Jesper Norda.

Ett samarbete mellan: Konst i Blekinge / Dans i Blekinge/Region Blekinge och Kulturcentrum Ronneby konsthall / Ronneby kommun

Foto: Anders Bergön

MASS-Kollektivet

MASS-kollektivet är Dans i Blekinges egen ensemble. Ensemblen utgörs av dans - och scenkonstnärerna Emelie Trossö, My Prim, Anna Johansson och Rebecca Yates.

I “En timme timmar” gör MASS-kollektivet ett nedslag i den pågående utställningen på Kulturcentrum Ronneby konsthall. Det blir en skiss, ett prövande och ett utforskande av relationen mellan utställningen, kroppen, rörelsen och texten som publiken bjuds in till att ta del av."

Foto: Anders Bergön

Det koreografiska konceptet byggde på tre delar:

Tre av dansarna vandrar under den första timmen längs fyra linjer i rummet, de rör sig otroligt långsamt, rörelsen är knappt märkbar. (För en av dansarna handlar det om att "gå" 20 meter på en timme, de andra två ca 40 meter.) (se video)

Efter 45 minuter, då deras linjer korsas, stannar de upp ett ögonblick och markerar denna linje, för att sedan fortsätta med sin vandring.

Foto: Anders Bergön

Under tiden uppför den fjärde dansaren väggteckningen
3600 (Leaves of grass).

(se video -->)

Foto: Anders Bergön

I slutet av programmet förenades alla fyra dansare i en improvisation som markerade den cirkel som utgörs av plywoodskivorna mitt i rummet.

Foto: JN

3600 (Leaves of Grass) (version: Anna Johansson/MASS-kollektivet) (2024)

En film som i realtid som visar på hela Anna Johanssons utförande av verket 3600 (Leaves of Grass).
Instruktionen till teckningen är enkel: "dra ett streck i sekunden under en timme".
Anna vandrade långsamt längs den ca 20 meter långa väggen från söder till norr och drog ett streck per sekund.

Ljudet från pennan blev som en metronom som envist skar genom allt övrigt ljud i lokalen. Den blå tejpen togs bort efter framförandet.

Foto: Anders Bergön

Rörlig illustration av koreografiskt koncept: Linjerna

Filmen består av en sekvens i realtid (i början av programmet), samt tre sekvenser i time lapse som visar på dansarnas rörelser i rummet. Till höger i bild kan man notera hur långt Anna har tagit sig i sitt tecknande av 3600, det ger en fingervisning vid vilka tidpunkter time lapse-klippen är tagna.

Foto: Anders Bergön

Lake

Min första impuls till tanken med den här kvällen var att låta en annan ljudkonstnär ta plats i min ljudinstallation. Jag tog kontakt med Anton Ingvarsson som i sin tur kontaktade Martin Olsson. Anton och Martin fick fria händer med hela ljudmaterialet som utgör de två ljudinstallationerna och jag beredde plats i ljudinstallationen genom att leda deras nykomponerade musik baserad på mitt material in i plywoodskivorna.

Den nystartade musikduon Lake har i stycket ”Aeolian Pendulum” utgått från samplingar av ljuden i Jesper Nordas ljudinstallation ”Pendulum Wave”. Stycket ges ut som ett samarbete på PLX Records och Lake uppträder live under Jesper Nordas pågående utställning på Kulturcentrum i Ronneby.""

Lake består av Anton Ingvarsson och Martin Olsson, båda uppvuxna i Karlshamns kommun. De lärde känna varandra runt millenieskiftet och har sedan dess haft gemensamma kontaktytor gällande konst och musik. De har bl.a. båda två som verksamma konstnärer och arrangörer varit med och startat Kulturföreningen PLX, Konst- och musikfestivalen PLX Tjärö. Nu har duon för första gången samlats under det gemensamma artistnamnet Lake för att utforska musik och ljudkonst.

Foto: Anders Bergön

Tidsschema och invigningsprat

Tidschemat för kvällen byggde på en viss timing, jag hade startat Gravitationshändelser kl 18 så att det var igång medan publiken kom in i rummet. Det skulle också innebära att Pendulum Wave skulle starta av sig själv kl 19.

Lake hade förberett 15 minuters musik till varje installation. MASS-kollektivets koreografi styrdes tidsmässigt av tidslängden på 3600 (Leaves of Grass), dvs en timme (+ efterföljande improviserade koda).

Så 18.30 när Anna började dra det första strecken och de övriga dansarna började sina promenader så pratade jag en stund till publiken. Efter det monterade jag om högtalarna successivt (mellan 18.43-18.48) medan Lake kom igång med sin musik.

19.00 slog ljudet om ljudinstallationen till Pendulum Wave och Lake började spela sitt stycke Aeolian Pendulum.

Mellan 19.12-19.15 återställde jag högtalarna till sin ursprungsfunktion, och MASS-kollektivet slutförde sin koreografi.

--------------------------------------------------------

Jag börjar i den kanske vanligaste frågan jag får när jag möter en publik: ” - Men är du musiker eller konstnär?”

En del av mig är fortfarande musiker. Det var så jag började hålla på.

Men mitt yrke är idag konstnär, inte musiker. Och det jag drogs till, och det som gjorde att jag valde konsten istället för musiken är det som vi står i nu: konstrummet - där vi alla kan röra oss fritt, komma och gå när vi vill, bestämma själva om vi vill gå nära, gå runt, titta på avstånd. Om vi vill fördjupa oss eller om vi är nöjda med en snabb blick.

Och när jag tänker på det - det var så jag betedde på den tiden jag försökte öva för att bli klassisk gitarrist. Odisciplinerad och luststyrd. Så som min favoritbesökare är faktiskt.

Jag brukar säga att jag som konstnär använder ljud och musik som ett material. Och det ni hör just nu är inte musik - men det liknar musik. Musik har sitt värde och uttryck i så många olika former - konserthall, i bilen, i hörlurar i soffan. Men mina ljud behöver sitt rum och sin publik som rör sig i rummet. Och som själva bestämmer när det är färdiglyssnat. Det är en av de svåraste grejerna med mitt hantverk – att lyckas bjuda in till den situationen.

Det som liknar musik har även andra uttryck här i rummet:
– de långa linorna som skapar förutsättningar för de små skulpturerna, i mitt skissdokument så går de under arbetsnamnet ”strängarna”
– blyertsstrecken som inom någon timme kommer att utgöra väggteckningen 3600. Det är en visuell gestalt av ett tidsförlopp, på samma sätt som noter. Och liknar också stavarna i ett notsystem. Och ljudet från pennan skapar en konstant rytm.
– trycksvärtan som långsamt bleknar på utskrifterna, en inbjudan till er att tolka svarta och vita tecken på ett papper - precis som musikern gör när hen ska lära sig ett nytt stycke.
Med mera.

Jag har två viktiga upplevelser som jag i efterhand har insett har varit helt grundläggande för mig i mitt konstnärsskap. Och dessa upplevelser hade jag innan jag tänkt tanken att jag kanske skulle kunna hålla på med konst.

Den ena var när jag och min pappa satt och slötittade på något god kväll-program på tv, jag var i sena tonåren (nästan 20 kanske?) när det sändes - och plötsligt kom det på en intervju med en person som hade gjort en bokserie som heter 20 billion years. Serien består av 2000 böcker, 500 sidor i varje, och på varje sida finns 20 000 prickar. En prick för varje år, från vår sols födelse till dess död. Jag visste ingenting om ett konceptuellt förhållningssätt och kände inte till möjligheten till att uttrycka sig på det sättet. Min pappa jobbade ju som dataprogrammare och jag minns att även han blev tyst och… existensiellt tillknuffad. (tror jag är rätt ord när det gäller honom:). Både han och jag kunde relatera till verket iallafall. (Långt senare kom jag att förstå att konstnären heter Lennart Grebelius, vi har träffats några gånger, han gör fina böcker. En del känner honom som entrepenören som ligger bakom Ingmar Stenmarkssmössan men för mig är han sedan dess konstnären Lennart).

Den andra händelsen skedde här i Ronneby. Det var tidigare, jag minns inte var det var, men det skulle kunna ha varit i södra hallen för jag minns att det var ett klinkergolv. Jag var på en utställning med min farmor och det var mest måleri, fint tror jag, men inte helt så att jag blev golvad som 10-11-åring. Jag ville nog mest till Ronneby Brunn och hoppa från hopptornet. I mitten av rummet stod ett podium med en glaskupa, i glaskupan låg två garnnystan. Jaha - vad är det här för himla konst sa jag. Garn alltså?
Då vände sig min farmor mot mig och samtidigt presenterade hon mig för konstnären, som hon stod och pratade med bredvid mig. ”Jesper, det här är konstnären, det här verket består av garnet i den tröja som han en gång stickade till sin bror. När hans bror nyligen dog i en sjukdom så repade han upp garnet igen. Det är det garnet du ser där.” Jag minns att jag blev helt still. - jag tänkte på mina egna bröder. Och jag kunde se hur ont det gjorde i honom medan han hade nystat ihop garnet. Det visade på ett förhållningssätt till konsten som jag inser att jag jobbar med idag.

Och nu till idag, när jag ville skriva en lite kort inledning till kvällens händelser här så kom jag att tänka på dessa händelser. I denna utställning är de två händelserna väldigt levande. Åtminstone för mig.

Så jag är jätteglad att snart lämna över till kvällens huvudmedverkande:
– först den nybildade duon Lake – jag hade hört Anton Ingvarssons ljudverk om Harry Martinsson i Konst i Blekinge-podden och blev väldigt tagen av det - därför frågade jag med hjälp av Torun från Konst i Blekinge (som har producerat kvällen) Anton om han ville göra något med de ljud som ingår i utställningen. Anton bjöd i sin tur med Martin Olsson och tillsammans heter de då Lake. Och dom har fått mina ljudfiler, samt väldigt fria händer. Det jag hört hittills låter fantastiskt.
– och sen kommer MASS-kollektivet / Dans i Blekinge. Som då och då gör nedslag i utställningar i länet. Jag träffade Rebecca och Anna i slutet av byggveckan för den här utställningen och jag blev väldigt glad av det mötet. Jag tänkte att om jag nånsin måste välja bara en publik så kommer jag att välja människor som håller på med koreografi och dans, jag kände mig så sedd av dom två: en total självklar hållning gentemot det abstrakta, minimalistiska och det konceptuella. Jag tänker att en kroppsligt baserad praktik och intelligens ger precis rätt förutsättningar till det. Så jag är supernyfiken på vad det kommer att bli. Eller en sak vet jag, Anna ska som del av föreställningen återställa min väggteckning 3600 (Leaves of Grass), ett streck i sekunden, i en timme. Så som jag har ”komponerat stycket” - för att nu motsäga mig lite så här i slutet.

Foto: Anders Bergön

Om verken i
utställningen .

Foto: JN

Tre videoverk

Tre videoverk visades i utställningen, de spelades alternerande var tredje timme.

1000 Stones (Stone Clock / Landslide) (2019)

”Ljudmaterialet består av 1000 stenar som, en och en, faller mot en berghäll. Jag utförde verket som en slags ensam performance en kväll våren 2019. Jag plockade upp en sten och lät den sen falla. Sen gjorde jag om denna rörelse 999 gånger till. Dessa två redigerade versioner utgör två olika tidsförlopp: som två urverk som pratar om olika saker.” /J.N

I det vänstra fältet redovisas stenarna i den ordning de spelades in, de är lagda i en rytm om 3,6 sekunder vilket gör att hela förloppet tar en timme att lyssna igenom. I det högra fältet spelas varje sten i en slumpmässig ordning om 10 stenar per sekund, det ljudet hörs som ett mullrande i bakgrunden.

Torch / 1 Hour (2013)

Videon startar med att skärmen under någon 10-dels sekund kastar ut ett starkt vitt ljus — i nedre hörnet flimrar en mätare som visar hur långt ljusblixten rör sig genom rummet och vidare ut i rymden under en timme.

Storm State (Transitions from black to white in perfect and random order) / Butterfly close-up (2018)

Jesper Norda har i flera videoverk arbetat med övergångar mellan svart och vitt. Två extremer: inget ljus - maximalt ljus, inga färger - alla färger. Så även i denna video som består av ett antal övergångar från svart till vitt, i det undre fältet sker övergångarna gradvis, i det övre fältet däremot har han låtit övergångarna passera genom en slumpgenerator.

En abstrakt horisontlinje, ett intensivt flimrande.
Ljudet som ackompanjerar videon är inspelning av en fjärils vingslag.

Foto: JN

Horizon Release #2 (The Silence and the Bell, The Cross, The Book) (2024)

Fyra tunnor linor är fästa i en krok i norra delen av konsthallen. Dessa linor löper längs väggen och utgör en väggteckning.Linornas slutpunkt utgör fästen för några tyngder som ser till att linorna hålls spända.

Tyngderna utgör tre skulpturer, dessa fungerar som en slags ”balans-barometrar”. Klockan och lodet som riskerar att krocka, stenen som ser till att linan bryter vattenytan i en perfekt rät vinkel. Lodet som håller linan spänd, och som i sin tur ser till att sidorna inte fladdrar iväg.

Foto: JN

Fade out structures #16: Animationer: Inverterad natt, Pupill, Inverterad sol, Granit, Leaves of Grass, Johannesevangeliet (2016-2024)

Jag har i flera verk arbetat med utdragna tidsförlopp, denna verkserie är ett försök att ställa det på sin spets: animationer (= ganska dåliga utskrifter) som är så långsamma att sedvanlig uppspelningsteknik blir överflödig.

Bilden ”Pupill” till höger får här representera serien. Jag gillade tanken att hänga en svart prick på en vägg, en bild av den öppning i ögat som låter oss bil varse det ljus som långsamt kommer att bleka bort bilden. Jag räknar med att tidsförloppet kommer ta ca 80 år.

Foto: JN

3600 (Leaves of Grass) (2024)

Det går 60 sekunder på en minut, 60 minuter på en timme.
Denna väggteckning består av 3600 blyertsstreck.

Close-Up.

Foto: Anders Bergön

Gravitationshändelser #3 (9 stränder) (2024)

Den tredje versionen av Gravitationshändelser. Den första installerades inuti ett vattentorn: en viktig aspekt i arbetet med vattentornet var att publiken inte fick klättra i trapporna, publiken var hänvisad till att ta del av verket från golvnivå: musiken och bruset som faller ner och dras upp i byggnadskroppen medan besökarna står och stirrar upp i mörkret.

Norra hallen i Ronneby Kulturcentrum är vattentornets rumsliga motsats, 1000 m2 som flödar i ljus, där publiken kan röra sig fritt.

--------------
English translation of text in the documentation video:

Gravity Events #3 (9 shores) was installed in the fall of 2024 in the north hall of Kulturcentrum Ronneby Konsthall.

Nine plywood panels are placed in a circle with a diameter of about 15 metres. On each disk a surface transducer is placed. They are held in place with straps. This allows the plywood sheets to act as loudspeaker membranes.

In the solo exhibition Timmar at Ronneby Konsthall, the construction housed two sound pieces, Pendulum Wave and Gravitation Events #3. These were played alternately every two hours.

Gravity Events is based on a composition by J.S. Bach: Nun komm der Heiden Heiland.

“If you think of Bach's notation as one long system - five lines of notes with a large number of notes placed in a harmonic and rhythmic flow - then along this line I have added a number of 'gravitational points' that attract the notes in the score: melodies and bass lines become clusters of notes.”

This creates a chordal structure that undulates back and forth, all the chords connected but sounding slightly different, like waves rolling onto a beach.

The music is played by a string orchestra. The noise in the recording - the noise from the microphones, the scraping of the strings against the string - is separated from the sound itself. The noise is allowed to float freely on its own. Body and air. This creates the sound that has a timbre that may sound like waves, or wind. The sound sweeps from sheet to sheet.

Foto: Anders Bergön

Pendulum Wave (2024)

Tänk dig ett lod som svänger fram och tillbaka - mäter tiden, som en klocka. Om man har ett antal pendlar med gradvis ökande längder och låter dessa simultant svänga fram och tillbaka uppstår en särskild visualitet:
pendlarna producerar vågor, rytmer och slumpmässiga mönster.

Pendulum Wave är ett försök att göra en hörbar version av detta fenomen.

--------------
English translation of text in the documentation video:

Pendulum Wave was installed in the fall of 2024 in the north hall of Kulturcentrum Ronneby Konsthall.

Nine plywood panels are placed in a circle with a diameter of about 15 metres. On each disk a surface transducer is placed. They are held in place with straps. This allows the plywood sheets to act as loudspeaker membranes.

In the solo exhibition Timmar at Ronneby Konsthall, the construction housed two sound pieces, Pendulum Wave and Gravitation Events #3. These were played alternately every two hours.

“Imagine a plummet swinging back and forth - measuring time, like a clock. If you have a number of pendulums of gradually increasing lengths and let them simultaneously swing back and forth, a particular visuality emerges: the pendulums produce waves, rhythms and random patterns, which sound in a completely static rhythm.

The frequency of the rhythm in the different sheets differs minimally from each other, causing phase shifts and patterns. Every six minutes or so, the bells will come together again, for a moment creating something like simultaneity.

The bells on each disc chime in time, only to phase out again from each other. The sound, as well as the space, breaks up again.

(To listen to the whole process, visit http://www.jespernorda.com/pendulum_wave)